Jag bara undra lite på vad pappa sa, tidigare i mitt liv. Om att jag blev född tack vare att pappa raca med sin bror om vem som skulle få barn först och att mamma vela bara ha barn för hon tyckte synd om pappa. Så jag blev som en present till honom.

Det som blir mest skadad av detta är inte dem utan jag. Jag vill ha föräldrar som älskar mig och supportar mig.

Jag hade inte velat ha det liv jag har nu. Om jag fikar så är det med min mamma och bror och det känns bara så patetiskt. Jag hade velat fikat med polare men tyvärr har jag inga längre. Jag skulle behövt någon i mitt liv som kunde ge mig ljus på andra sidan tunnel.

Jag vill verkligen veta är det verkligen värt att vänta på ett bättre liv eller kommer det aldrig bli ett  bättre liv? Är det lika bra att göra slut på livet och få det överstökat, jag kommer ju ändå dö någon gång i livet. För vi alltid dör, ingen som lever tusen år eller är odödlig.